Att ta en paus
Att vara ledig och ha semester är som bekant inte att vara ledig och ingenting göra. Jag brukar vara duktig på att göra just ingenting den första veckan på min ledighet då jag allt som oftast är ensam om dagarna då. Men det här året blev det lite annorlunda av flera olika orsaker.
Det var något som jag märkte idag. Det tog tvärstopp att dra igång någonting och efter att jag hade kommit hem på morgonen efter att ha skjutsat dotter och handlat så var det lagom att jag hann att få i mig frukosten och morgonkaffet, sedan gick det inte att hålla ögonen öppna. Kroppen skrek efter sömn och där låg jag sedan i soffan och snusade så gott några timmar. 
 
 
 
Det är säkert fler än jag som har den här känslan av att nu när jag är ledig så ska jag göra allt det där som jag aldrig hinner/kan/orkar göra annars. Men egentligen, om det har väntat så länge, visst fasen kan det vänta ett tag till? Världen går liksom inte under för det utan det rullar på som vanligt. Oftast så är man inte trött i kroppen och då är det svårt att låta bli att göra något, utan det är i huvudet som det sitter. Dessa signaler är oftare svåra att tolka och ta till sig och man tror att man är en slags semester-superhjälte som hinner/klarar/vill göra allt vad jag vill och gärna lite till. Men är det värt det?
När semestern är slut och det är dags att gå tillbaka till jobbet igen, i den där vanliga invanda lunken så ska jag ju vara utvilad, inte mer trött och sliten.
 
Nu får jag ta och skärpa till mig, får väl helt enkelt säga till mig själv på skarpen att ta en dag ledigt, helledigt, på semestern och sitta och tomglo eller läsa en bok, slumra i solstolen eller soffhörnet och bara strunta i alla måsten. Eller, det ska ske fler än en dag på semestern. Eller hur?
 
Ta hand om dig!