Det är ju precis så som man ska tänka när det gäller träning, men så svårt det är!
Det här året har jag varit skitdålig på att just träna. Har inte haft energin eller suget efter att röra på mig trots att jag vet vilket endorfinpåslag det ger och gör mig till en gladare och mer positiv människa.
Nu under semestern så här det enbart blivit några promenader och ett par yogapass och absolut inget mer. Jo, en del trädgårdsarbete har det blivit, men där är det mest musklerna som jobbar inte uthålligheten och flåset.
Men ikväll hände det! Jag gav mig fan på att nu SKA jag springa spåret. Jag som har investerat i nya löparskor och träningskläder samt de nya prylarna som jag fick av min man i födelsedagspresent måste ju bara använda dem och ikväll var det helt perfekt löparväder. Sol och en lagom vind som susar i träden.
I med pluggarna i öronen, på med bra löparmusik och sedan är det bara att köra, ända in i kaklet!
Och här sitter jag nu, med ett knallrött nylle och andan i halsen, men jag gjorde det! Glad, lycklig, nöjd och fylld med energi och endorfin. Precis så som jag visste att det skulle kännas efteråt men av någon anledning förträngt känslan av.
Nu gäller det att se det som ett steg i rätt riktning och få rutin på detta springandet. Jag har bestämt mig för att inte ta löpningen som en tidspress där jag hela tiden tävlar med mig själv att prestera bättre tider varje gång, nej nu skiter jag i det och springer för motionens skull. Spelar ingen roll med sekunder hit eller dit, huvudsaken att jag rör på mig. Lite är bättre än inget alls. Eller hur min älskade man?
Ta hand om dig!
❤
0 kommentar(er)
