Min tid är helig!
Ikväll blir det kanske inget riktigt glammigt och tjoho-inlägg, men för det är det inte mindre viktigt utan snarare tvärt om. Anledningen till det är ett blogginlägg som jag läste alldeles nyss, du hittar det här, om stress och hennes tankar kring ämnet. Ett ämne som är brinnande viktigt i samhället idag och ännu viktigare i framtiden.
 
 
 
Jag lever i ett äktenskap där vi är lite för väl bekanta med vad just stress och utbrändhet gör med en människa . Utan att gå in för djupt i detta, då det inte är den drabbade som skriver detta utan den som står bredvid, så vet jag vad allt detta kan leda till. 
Ur detta har jag lärt mig en hel del och då inte på det roliga sättet. Allt har gett mig ögonöppnare och jag vet att det finns bara ett liv och det gäller att få ut det mesta och det bästa ur det, men inte till vilket pris som helst. Det ska finnas kvalitét i det jag gör och absolut inte kvantitét!
 
Som person kan man tolkas som trist och tråkig att tacka nej till fester och socialt umgänge för det mesta men det finns en anledning till att det tackas nej, man orkar inte hur mycket man än vill. Kroppen säger ifrån och att umgås i större sammanhang fungerar inte då det triggar igång stressen och alla de symptom och krämpor som ingår i sjukdomsbilden, man vet redan innan att det är svårt att hålla fokus på den konversationen som man är i om man är ett större sällskap och att orka vara vaken senare än tio på kvällen kan vara en plåga. Dessa saker som för oss helt friska inte är några större svårigheter för, förutom att hålla sig vaken kanske, är de största hinder som går att överstiga för den som är stressad och utbränd.
 
Därför har jag bestämt mig för att vara en tråkig och trist person och bara tacka ja till sociala tillställningar när jag verkligen känner att jag vill och att de ger mig något tillbaka, att gå ifrån möten med personer där jag känner mig stärkt och upplyft och tankad på energi. Dessa möten behöver inte vara möten där jag har suttit och skrattat en hel kväll tillsammans med de jag umgås med men de ska ha tillfört mig och mitt liv något antingen genom skratt eller gråt, ständigt pratande men även stunder av total tystnad.
 
Jag har lärt mig att jag måste värdera min egen tid och låta min tid vara helig. Den tid jag har måste jag vara klok nog att förvalta och göra något bra av, så att de jag älskar och står nära får ta del av hela mig och inte en spillra av det jag skulle kunna vara. 
Det sorgliga är att allt detta har jag fått lära mig på någon annans bekostnad, men jag hoppas att jag kan lära någon annan att se sig själv och genom detta kanske kan få upp ögonen på denna som då rannsakar sitt eget liv och hinner att stanna innan tillståndet utbränd är ett faktum, för detta tillstånd önskar jag ingen inte ens min värsta fiende. 
 
Att vara drabbad av stress och utbrändhet är ett helvete, tro mig jag ser det varje dag, och att stå bredvid är inte mycket lättare då det inte finns så mycket som anhörig att göra mer än att finnas där och låta den drabbade vara den som styr takten på de eventuella gemensamma aktiviteter som ska göras. 
Det är en stor påfrestning som frisk att stå bredvid och låta allt ta tid, den takt som du inte själv bestämmer utan den bestäms av den andra parten. Det är lätt att försöka skynda på, men jag har lärt mig att det fungerar inte att jag har den inställningen då det oftast ger den negativa effekten att allt rasar samman istället och det är bara att bygga upp allt från början, att livet är en ständig kamp för att bygga en grund som är stadig nog för att vi båda två ska kunna stå på den utan att rasa samman som ett korthus. 
Min tid är helig!
 
Ta hand om dig!