Jippon av olika slag kan ha svårt att få en god genomslagskraft hos mig. Det gäller att det finns bra skäl till att det ska uppmärksammas och vara för en god sak där det är en hjälp för den som inte har en möjlighet att kunna göra sin egen röst hörd och strida för sina egna rättigheter och där det inte finns ett samhälle som i grund och botten är orsaken till att det som behöver ha min uppmärksamhet. Det kan låta tufft, men någonstans så måste jag sålla och hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte vara med och stödja allt som berör mig.

 

 

Att visa sitt stöd behöver inte betyda att det ska vara av ekonomisk karaktär utan det kan vara att visa sitt stöd genom att vara solidarisk med personer i fråga och det kan vara lika mycket värt, om inte mer. Det är beroende på behovets karaktär som får styra om det ska uppmärksammas med en slant eller som idag, med olika sockor. För idag är det internationella Downs syndrom-dagen och jag vill visa att olika är bra! Oavsett om vi har en diagnos eller inte så är vi lika bra för det och har samma rättigheter i samhället och ska ha rätten att få ta plats i detsamma. 

 

 

Jag är uppvuxen i det lilla samhället Rimforsa i Östergötland där det fanns ett boende för olika funktionsvariationer, det vill säga utvecklingsstörningar, och dessa fantastiska människor vistades och vistas fortfarande ute i samhället. De är ett upplyftande inslag i vardagen och som liten minns jag Börje, en fotbollsintresserad man som hängde jämt och ständigt vid fotbollsplanen och hejade RIF:s lag oavsett om det var juniorfotboll eller seniorfotboll, dam som herr. Jompe som ständigt ville visa hur stark han var och pratade glatt med min pappa på affären och han var lite småbusig men ständigt med glimten i ögat. Karlsson som stod vid 34:an med sin cykel och tittade på bilarna, ja alla dessa karaktärer har satt spår i mig som person, först lite skrämmande då en del av dem kunde vara lite högljudda ibland, men senare i livet, när jag som normalstörd människa hade vant mig vid dem, var en helt naturlig del av samhället och fanns de inte på plats där de brukade då var det något som var konstigt. 

 

Nu finns tyvärr många av dem inte i livet längre och jag kan sakna dem då jag åker "hem". För mig är och var de en del av min uppväxt och jag vill säga tack till dem för den livssyn som de har gett mig. För mig har Börje, Jompe, Karlsson och alla de andra funktionsvarierande härliga människorna som jag träffade på då, varit en del av min barndom och mina ungdomsår och de har varit med och format min livssyn på ett helt annat sätt än vad den skulle ha varit utan dem. Jag är lyckligt lottad att vara uppvuxen i ett samhälle där olika är bra, där skillnaden mellan dig och mig inte är något konstigt, utan en helt normal värld där vi alla har var sin plats!

 

Ta hand om dig!

♥