Vasaloppet
Första söndagen i mars och som vanligt var vi uppe för att se starten på årets Vasalopp. Det tillhör traditionerna att se den, det är inte alls många gånger i mitt vuxna liv som jag har missat den, och jag är imponerad över den mängd människor som samlas på ett och samma ställe för att staka sig fram nio mil i stundtals både trängsel och bök. 
Jag tror att jag skulle få mer eller mindre lite panik där i trängseln där det går långsamt uppför den första backen och det är människor överallt som ska hålla reda på skidor och stavar. Men jag tror säkert att det är en upplevelse som inte går att beskriva utan måste upplevas. Samtidigt måste det vara en helt okej upplevelse då det är så många som gör om det år efter år. 
Mannen frågade idag om inte jag var sugen på att köra Vasaloppet någon gång. Jag är tveksam till det med tanke på det jag skrev ovan. Själva längden på loppet är jag inte orolig över, det går alltid att träna sig iform inför det, men det är just själva utförandet av tävlingen då tillsammans med denna mängd människor som får mig att tveka. Tjejvasan, kortvasan och allt vad det nu finns för olika varianter av Vasaloppet, har ingen koll på detta, men för mig så skulle det isåfall vara den nio mil långa sträckan som jag skulle vilja avverka i så fall. Vi får se om jag får någon "kris" närmare 50-årssträcket som gör att jag antar den utmaningen. För man ska aldrig säga aldrig!
 
 
 
Här hemma så är det nästintill att man kan ta på sig skidorna och dra ett varv i spåret med tanke på att det har fallit en hel del snö under natten och dagen. Dessa bakslag är inte roliga, men för att se positivt på det så får man uppleva snösmältningen flera gånger och känslan av att nu är våren på väg får infinna sig många gånger, vilket är en av de härligaste känslorna som finns, nästan som att vara kär!
 
Ta hand om dig!