Idag har mina tankar snurrat runt det här med att vara ofelbar eller avsaknaden att vara ofelbar. Jag tycker att det är helt okej att göra fel och inte alltid vara på topp, bara man är stor nog att erkänna det.
Jag vet själv att jag säger fel saker, gör fel saker, tycker fel saker, inser fel saker, agerar fel och att jag har den avsaknaden att jag inte alltid vet och är medveten om att jag har gjort fel på några av föregående punkter. Men det är okej, det är ett av mina fel och brister, men det står jag för och jag har insikt i att det är så jag är. Värre hade det varit om jag absolut inte hade förstått det, medan jag idag gör det om än lite sent ibland. Och det ber jag så hemskt mycket om ursäkt för i så fall (om jag fortfarande inte har upptäckt det i något fall...).
För mig är det viktigt att få tillåtelse till att ha fel och brister, det gör oss bara mänskliga, men samtidigt så gäller det att vi ser till att vi även får skina lite i det som vi är bra på. För på något sätt så ska dessa två saker uppväga varandra och göra att vi som tänkande varelser ska kunna gå framåt och både kunna ha möjlighet att förbättra oss samtidigt som vi ska få landa en stund i det som är bra.
Idag har jag fått chansen till att både förbättra mig och att landa i det som är bra. Det ger mig en inre känsla av att få vara tillfreds med det som jag åstadkommit och att få känna att jag har kommit en bit på väg i det jobb som hela tiden är en pågående process känns som en seger, oavsett hur stort eller litet det är som jag, just jag har gjort...
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
