Det finns få saker här i livet som jag avskyr, men en sådan sak är att äta ensam. Jag tycker sällan eller aldrig synd om mig själv men när jag måste laga mat till bara mig då gör jag banne mig det. Det är så hemskt att göra det och framförallt att äta i sin ensamhet. Jag minns att jag tyckte det redan som liten att det var hemskt att sitta ensam vid matbordet och äta, men jag förstod nog aldrig riktigt då att det var det som jag kände.
Idag är både man och dotter iväg på annat och jag är ensam hemma, vilket innebär att middag för en. Jag blir inte hungrig i min ensamhet men vet att jag måste äta för att må bra. Då tar vi till det enklaste av alla enkla knep och kokar lite pasta, river över lite ost och kryddar med svartpeppar. Violá! Här är supermiddagen nummer ett! Och det bästa/värsta är att det äts direkt ur kastrullen samtidigt som jag vandrar runt i huset och pysslar med annat!
Men man får se det från den ljusa sidan, den här maten har fött upp fler än den har haft ihjäl (citat från älskade mannen)...
Nu fortsätter jag min middags"sittning" med lite kaffe på maten och styr vidare med den lilla hemligheten som ska bli klar tills imorgon. Vilken cliffhanger!
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
