Äntligen så kom vi iväg till älskade sonen och hans sambo för att se vilka framsteg de har gjort i sin husrenovering. Jag har haft ett gnagande i mitt samvete att min tid inte har prioriterats på just den resan, en resa som tar knappt två timmmar tur och retur vilket innebär att det absolut inte är några större avstånd som gör att det inte har skett.
Det är så lätt att säga att när barnen är små så är de i behov av sina föräldrar, men jag måste säga att det är på ett helt annat sätt när de blir vuxna och har flyttat hemifrån. Det kan vara mycket mammahjärtat som säger mer än vad som behövs i det läget, men samtidigt så vet jag att när man som ung vuxen behöver sina föräldrar då är det verkligen något stort som man behöver ha hjälp med. Och att det även kan ta emot att be om hjälp då man ska vara vuxen och stå på egna ben.
Jag kan se på det här bara att hålla regelbunden kontakt med föräldrar kan vara ett kapitel i sig. Jag ska erkänna att jag inte ringer speciellt ofta till mina föräldrar utan det blir mer när det är något som behöver ventileras och prata om, men samtidigt så hoppas jag att de vet att jag tänker på dem mer än vad jag pratar med dem... Jag tror att mina egna barn tänker på samma sätt och därför blir det mer på mitt eget ansvar att höra av mig till dem, inte för att jag måste utan för att jag vill och samtidigt så vet jag att de skulle säga ifrån om den här mamman blir för "jobbig" och frågvis allt för ofta.
Att vara mamma är ett heltidsjobb oavsett om barnen är små eller vuxna. Det är bara olika fokus på saker som förändras under resan.
Men oavsett vilken fas i våra roller vi är så är min kärlek till mina barn lika stor nu som den var den första gången jag höll dem i min famn.
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
