Grannliv
Att bo i ett samhälle medför vare sig man vill eller inte en viss samvaro med andra människor i varierande utsträckning. Relationen till dessa kan vara riktigt god. god, måttligt god, dålig eller rent utav skitdålig, allt beroende på vilka krav man ställer på dem och hur bra överens man kommer med dem, ja med grannarna menar jag då.
 
 
Till viss del kan du välja vilka grannar du vill ha och det är då du själv flyttar in i kvarteret. "Värre" är det då den där hyvens grannen helt plötsligt får för sig om att sälja huset och flytta in i en lägenhet i stan och mäklaren helt plötsligt står med sitt vita leende och sina blå skoskydd som han eller hon delar ut till hugande spekulanter (eller grannskapets nyfikna personer) och där står du helt maktlös och helt utelämnad åt ödet!
För att få nya grannar är som att spela på lotteri! Antingen drar du storvinsten och får de där gulliga hyggliga människorna som du kan slänga ett ord med när som helst, eller så får du mardrömsgrannen från helvetet där det inte finns en enda gemensam nämnare till er två utan det är ett helvetetsgap er imellan. 
 
 
Men i den här relationen så är man ju faktiskt två parter och det gäller att tänka till lite här. Här gäller det att fundera ut vilken sorts granne som man själv är. Är jag den hyggliga personen som hjälper till med det mesta eller är jag den där som bara gnäller över allt som de andra tar sig för? Är jag tolerant och tänker när grannen drar igång vinkelslipen klockan sju en söndagmorgon, att det gör ingenting. Nästa gång kanske det är jag som råkar stänga dörren för hårt när jag släpper ut katten vid elvasnåret en lördagkväll, om jag nu hade haft en katt. Eller är det rent av jag som kör igång gräsklipparen en lördagseftermiddag när jag ser att grannen har 50-årskalas bara för att jag vill märkas och störa när jag vet att grannen tassade tyst på tå förbi ute på gatan vid tio-tiden på torsdagkvällen när jag hade dragit ner persiennen för att sova för natten? Ja, vi är alla olika... och vi kan alla välja vilken sorts granne vi vill vara. 
 
Jag har försökt att fundera ut vilken sorts granne jag själv är och jag tror att jag är lite av en spontan underhållare. Inte för att det jag gör är uträknat att underhålla grannskapet, utan mer att jag gör det som faller mig in just då. 
Som ikväll till exempel. Jag snörade på mig mina löparskor och drog ett varv i spåret, kommer hem och flåsar och flämtar som om jag skulle ha sprungit minst ett maraton, strechar en stund och får lust att plantera mina nyinköpta plantor. Orkar inte byta kläder utan står där ute i trädgården i löpartights, linne och mina fula slitna tofflor med träningsmusiken fortfarande på i öronen och kommer på mig själv efter en stund att jag står och smådansar samtidigt som jag häller jord ur säckarna ner i planteringskärlen. Jo, den som ser mig skakar antingen på huvudet åt mig eller försöker ignorera mig, vilket de gör alldeles rätt i i så fall. 
Mina grannar kan även få se mig smygandes runt här i trädgården en tidig morgon i pyjamas och med kameran i högsta hugg då jag har kommit på någon så där brilliant idé som jag vill föreviga, och det bjuder jag på. Jag hoppas och tror att jag är en granne som de andra tycker visar respekt och är en så där lagom genomhygglig person som går att fråga om saker och ting, ni vet låna en kopp socker och så vidare...
 
För hur eller hur så påverkar man och påverkas av sina grannar vare sig man vill eller inte. Vintertid så ser vi knappt varandra mer än när vi har snöskottning som en gemensam nämnare, dock på var sitt ställe och nu på sommaren så är det mer det småtrevliga pratet över staketet en liten stund då och då. Men relationer med dem det har vi oavsett årstid, ålder eller kön. 
 
Ta hand om dig!