Jag vågar ta lite plats

Av alla dessa människor som finns på jorden så är varje varelse unik. Det finns ingen som är som jag och det får vi kanske vara tacksamma för eller så får vi sörja det, troligtvis får du olika svar beroende på vem du frågar...
 
 
Förr var jag en människa som sällan eller aldrig tog någon plats, jag var nog mest en beige människa som inte vare sig syntes eller hördes. Jag lät andra ta den rollen, eller om det var deras personlighet som "bara var" sådan, och valde att ständigt ta det där steget tillbaka för att andras mentalitet och självförtroende var starkare och större än det jag bar med mig.
Sedan gjorde jag en hel del personliga val och förändringar i livet vilket gjorde att jag växte som människa. Jag vågade bli lite mer jag och den inneboende individen som alltid hade funnits fick komma fram och synas. Självklart visste jag inte i alla lägen hur jag skulle hantera dem, men jag gjorde det som jag tyckte kändes bäst för stunden, magkänslan fick bestämma många gånger. Med åren har jag lärt mig att lita mer på den och inte alltid vara den som måste fundera långa stunder för att ta beslut. Gå på magkänslan och blev det fel, ja då backar jag och gör om det på ett annat sätt.
 
 
Men att göra detta betyder att jag var tvungen att våga ta plats. Vara en människa som tog klivet fram och kanske sa de första orden eller gjorde de första handlingarna, vilket skapade ett rampljus som föll på mig, och enbart mig den första stunden. 
Det här har jag också lärt mig att hantera under den tid som gått och med facit i hand, så var det faktiskt inte så farligt, man vänjer sig. Inte så att det har infunnit sig en bekvämlighetskänsla i det, nej, men det är hanterbart och knäna skakar inte av nervositet längre utan det kan finnas ett litet pirr i magen som strax försvinner då det första steget är taget. Det är nästan så att jag skulle vilja påstå att det är något som har tränats bort i takt med att jag har utsatt mig för dessa situationer där mina armbågar ibland har varit lite vassare än någon annans, min röst lite högre än någon annans eller en tanke som varit snabbare än någon annans. 
 
Visst trillar jag tillbaka ibland och tvivlar på mig själv, att är jag verkligen bra nog på det här, säger jag så kloka saker som jag tror att jag gör? Och jag tillåter mig att göra det, men jag tillåter mig inte att fastna i den känslan och tanken. Jag låter den få finnas men inte för evigt. Låter kanske lätt, vilket det verkligen inte är utan en mindre strid som äger rum då jag hamnar där. Men de stärker mig och gör mig mer medveten om hur jag ska komma vidare. Så jag vågar ta lite plats. 
 
Ta hand om dig!

Kommentera här: