Förväntningar och att vara jag

Jag vet inte om det har med åldern att göra, att år läggs till år, då jag känner att mina förväntningar på livet inte är så stora längre. Mycket av det som jag som ung hade tankar och drömmar om har slagit in, inte alltid fullt ut men en bit på vägen, och det kan hända gör att den där hungern och längtan efter något större, något mer, avtar med åren.
 
 
 
Inte så att jag känner mig bitter eller besviken på livet, för hade det inte varit den krokiga väg som jag idag upplever att det bitvis var, så hade jag aldrig kommit hit där jag är nu. Jag är så nöjd med att jag får vakna varje morgon jämte min älskade man, veta att mina älskade barn mår bra och lever sina liv där de har chansen att utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Vad mer kan jag egentligen önska mig?
 
Att ha förväntningar och önskningar, små strävansmål, är aldrig fel. Men att sikta mot stjärnorna och inte nöja sig med mindre är inte min grej. Att komma en bit på väg mot ett uppsatt mål kan vara en start på resan, inte ett misslyckande, och det gäller att kunna inse det. 
För mig är inte målen så stora, medans för någon annan är de större eller mindre, men mina mål är mina mål och att jämföra mina med någon annans skulle innebära att jag tappar bort mig själv i strävandet. Mitt liv skulle bytas ut mot någon annans, någon som inte är jag. Och det har jag iallafall lärt mig genom åren, ingen är så bra på att vara jag, som jag är!
 
Ta hand om dig!

Kommentera här: