Det är något speciellt med mig och utmaningar eller det här att testa mina egna gränser. Det är inte alltid som jag tänker utanför den trygga gräns som jag besitter utan någon annan behöver påpeka för mig att jag faktiskt kan ta ett kliv utanför gränsen och utmana mig själv.

Som igår... jag ni som läste mitt inlägg från igår vet ju att jag hade en viss ångest över denna första jobbdag, som så här i efterhand flög förbi och det känns som jag inte varit från min arbetsplats mer än bara några dagar. Kvällen igår däremot förflöt lååååångsamt och jag har en tendens att bli lite rastlös och även lite lättretlig vid såna stunder. Mannen gav mig då tipset att ge mig ut och springa. Om det var för att han ville "bli av med mig" en stund och slippa se hur jag gick här hemma och suckade och stönade över semesterslutet eller om han ville hjälpa mig ur min rastlöshet och jobbångest låter jag vara osagt och det är bara han som vet vilket som är det sanna. Vidare sa han att jag kunde ju springa två varv i spåret, jag brukar bara springa ett annars vilket genererar i ca 3,6 km. Här går min hjärna igång och ser det som en utmaning. Har han sagt det, vilket han egentligen inte gjorde utan gav det som förslag/ställde frågan, så ska jag fasen i mig göra det också!

Sagt och gjort, det gick två varv i spåret och på hemvägen kände jag hur det fortfarande fanns styrka kvar i benen. Så varför har jag inte utmanat mig själv tidigare? Svaret här är ganska enkelt, det är alltid roligare att ta sig an utmaningar som någon annan ger. För visst känns det bättre när man får "bevisa" för någon annan att man klarade det? Trots att det här egentligen inte var en utmaning på det sättet så ger det känslan av att "Där fick du! Jag klarade det allt!" och den känslan, ja den är jäkligt skön!

Ta hand om dig!

♥