När är jag, jag?
För mycket i huvudet gör att mina tankar går i spinn på allt och inget. Att observera andra människor gör att jag funderar över mig själv och en kombination av dessa två funderingar,  ja då kan det sluta var som helst...
Idag började jag tänka på det här om hur jag vet att det är jag och inte en spegling och ihoppusslande av andras beteenden och görande som visar sig i min skepnad. Hur mycket som egentligen är yttre påverkan av andra och hur mycket som är genetiskt?
Jag törs inte ens ge mig på en gissning. Det kan ju vara hur som helst. Det jag hoppas på är ju att det som visar sig i min gestaltning av det som jag anser vara mig själv ger en positiv upplevelse för andra. För mitt mål här i livet är ju att glädja andra med att vara jag. Så vilket som är arv och vilket som är yttre påverkan, nja det spelar nog egentligen ingen som helst roll. Ni får ta mig som jag är!
Ta hand om dig!
#1 - FSHD Daniel

Intressanta tankar! Jag tror man är sig själv när man gör och säger saker som man själv blir nöjd av, mår bra av och kan stå för. Att det liksom kommer från sig själv. Hur mycket som är genetiskt och yttre påverkan är ju väldigt svårt att svara på som du skriver, men så länge man är nöjd, mår bra och kan stå för det man säger och gör, är nog det viktigaste tycker jag :)

Svar: Ja, så är det nog verkligen. Jag är jag när jag mår bra! När jag mår bra, då är jag även stark och det har väl sin lilla "koppling" här i livet.Ta hand om dig!
Viktoria Grönqvist Alvin