När jag var liten så var jag ganska blyg och osocial. Hade svårt att ta kontakten med andra människor och tyckte att det var jobbigt att uppleva nya saker som jag inte riktigt visste vad de innebar eller vad som förväntades av mig. För att skydda mig så kunde jag vara både tyst, sur och tvär för att då slippa den där sammanstrålningen med de övriga. Att sedan vara neutral i klädseln och se ut som alla andra blev också en del av min "förklädnad". En chans att få vara ifred i den mån som jag själv kände att jag ville vara.
Nu är jag äldre, "visare" och självsäkrare. Jag behöver inte vara som alla andra och smälta in. Jag ska ju vara jag. Om det sedan får den konsekvensen, om man nu kan kalla det för det, att jag är den där som sticker ut och särskiljer mig från de övriga, ja det är ju jag och om jag vid en annan tidpunkt/tillställning är lika som alla andra, ja då är det fortfarande jag. Men saken är den att jag vågar vara den som sticker ut, om jag vill. Jag har lärt mig att ställa de där frågorna, de är inte dumma, eller att våga säga ifrån när jag tycker att något är orätt eller konstigt, för det är ju jag och är den som jag vill vara.
Sedan vet jag att jag kan både låta och verka hård när det är saker som jag kämpar för och gärna vill. Men det är mitt sätt, ingen annans utan mitt, att få fram det jag vill ha sagt eller gjort. Jag varken orkar eller vill linda in saker som ska förmedlas så att det verkliga budskapet inte går att tolka. Att vara rättfram och rak kan verka känslokallt, men kan vara precis tvärt om. Jag vill så gärna att den jag ska förmedla det till ska förstå från början utan tvivel, för att jag bryr mig.
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
