När kreativiteten får flöda

Det finns få tillfällen i livet då jag verkligen kan gå in i mig själv och det jag gör, men är man som jag lite av en konstnärssjäl och kärleken till det romantiska och få skapa med händerna ligger mig nära hjärtat, så är det lite av ett sätt att stänga ute allt annat som händer i världen. Visst kan man kalla det för att stoppa huvudet i sanden, men jag vill hellre kalla det för andningshål och energipåfyllare, då jag känner att jag ger så mycket alla de andra stunderna i livet.
Det är få gånger som jag med gott samvete kan kalla mig för egoistisk, men det känner jag att jag är i mina kreativa stunder trots att det jag skapar är sällan är till mig själv utan ska förmedlas till någon annan. Egoismen ligger måhända i att jag utesluter allt och alla andra just då och stannar sällan upp med det jag gör förens jag är helt färdig. Men då är jag istället fylld av energi och medvetenhet om omvärlden och min omgivning så då är jag beredd att ge allt av mig igen. Bara jag får mina stunder av skapande...
 
 
 
 
 
Jag älskar även de utmaningar som jag träffar på i mitt kreativa skapande. Att få lösa de "problem" som uppstår och kanske inte löses på vare sig det första eller andra försöket. Men om man som jag ofta tänker: Gör om, gör rätt, så är det bara att fortsätta att kämpa vidare med ny ingångsvinkel och synsätt och rätt vad det är så har jag löst det på egen hand, eller med lite stöttning och goda råd av de som kan mer än jag. Det viktiga är att aldrig ge upp! Så vi får se hur det kreativa arbetet fortlöper under de kommande dagarna, men jag kan lova dig att det kommer att bli resultat och du kommer att få se dem framöver!
 
Ta hand om dig!

Regndroppar och musöron

Det hinner hända mycket under en livstid. Som person uppnår man mål, missar förutsättningar, tar nya tag och siktar mot stjärnorna och når iallafall trädtopparna, faller ner i djupa dalar, bestiger berg, andas, lever, njuter, våndas, gråter, skrattar och är i nuet-dåtiden och framtiden. 
 
 
 
Idag har jag upplevt flera av dessa tillstånd i livet, men ett av dem valde jag att stanna en extra stund i idag, nuet.
Efter att ha parkerat bilen i garaget så kunde jag inte låta bli att stanna till en stund här ute på gården. Ståendes i regnet i min rosa kappa, lågskor med tunna strumpor och jobbkorgen på armen och bara njuta av att det droppade vatten, luften var frisk och att björken har fått musöron. Med risk för att grannarna som såg mig skulle tänka tanken om att jag inte var vid mitt sinnes fulla bruk tog jag klivet upp i slänten i mina låga platta skor med mobilen i handen och korgen på armen för att föreviga björkens grönska. För nu går det fort i naturen! Det gäller att hänga med om jag ska hinna med att följa det som sker och jag vet att jag kommer en dag öppna ögonen och inse att jag gjorde just inte det, hann med. 
 
Lite så känner jag kring livet just nu, jag hinner inte riktigt med. Det snurrar på i 170 kilometer i timmen och som det är nu så hänger jag bara med i farten och då jag vet att det snart kommer en långhelg där jag får tid att dra i handbromsen och ta livet i den takt som jag erbjuder den att hålla, så kan jag hantera det. 
Att veta att dessa små andningshål av extra ledighet finns inom synhåll gör att allt känns mer uthärdligt och okej och då våren är en tid full av små tillfällen att just stanna upp och njuta, andas och vara i nuet lite mer än jag gör annars. Inte för att jag inte vill göra det under andra tider på året, utan mer för att det finns så få tillfällen där det blir en naturligt del i livet och kanske något som jag själv borde bli bättre på att skapa oavsett dagar och veckor som är i almanackan. Så nu ska jag fasen i mig njuta och leva livet i nuet!
 
Ta hand om dig!
 

Kreativa kvinnor och göra det jag kan

Har suttit en stund och scrollat och frotterat mig i cyberrymden och jag är djupt imponerad över hur många kvinnor det är som är kreativa och driver egna företag och andra olika sociala events! Hur det anordnas kurser, grupper och jag vet inte vad där fokus ligger på kvinnor och deras företagsamhet och hur de kan finna styrkan i att stötta varandra. Och det är både stort och smått, högt och lågt, men det gemensamma är att de gör det tillsammans. För ensam är inte stark och vi behöver varandra.
 
 
Jag är inte så naiv i det här att jag inte tror att den kvinnliga avundsjukan finns där och lurar. Det gör den säkerligen oftare och mer frekvent än vad jag tror, men jag är ändå medveten att den finns. Och det förekommer även bland män, och då får jag väl kalla den för den manliga avundsjukan. Den här avundssjukan har alltid funnits och kommer alltid att finnas, det är bara sättet det förmedlas på som har förändrats vilket är många gånger oroväckande.  
 
Jag är inte uttalad feminist och kan inte se mig som en behå-brännare som står främst på barrikaderna med plakatet i högsta hugg. Nej, jag är mer i det lilla formatet där jag ser kvinnor ur kvinnors synvinkel, förstår de problem som uppkommer och försöker stödja och stötta i de händelser som uppstår i den mån jag kan och har insikt i. Jag skulle säkerligen kunna göra mer än vad jag gör vad gäller det kvinnliga perspektivet, men med risk för att förta mig i en fråga som jag inte är riktigt påläst på så gör jag det jag kan där jag står och gör det jag vet är rätt.
Och med tanke på att jag inte är feminist ut i fingerspetsarna så försöker jag hjälpa den svagare människan oavsett vilket kön den har. Det är väl det som kallas mänsklighet och att vara en medmänniska när det behövs, vilket jag tycker är viktigare än att leva upp till att vara feminist eller icke-feminist, men vi tycker alla olika.
 
Ta hand om dig!