Sommar och kryddväxter
Vilka dagar och kvällar vi har! Jag älskar det och njuter av varje sekund av dem och kan sitta och bara vara en lång stund och titta när solen går ner. Samlar dessa stunder för att plocka fram dem senare när mörkret och kylan gör sitt intrång.
 
 
 
 
Jag satt en stund vid mina kryddväxter förut och imponerades av den flit som humlorna har. De flög från blomma till blomma och samlade så mycket de bara kunde från dem. Till slut var de så tunga att de nästan inte kunde lyfta, men strävade ändå hemåt till sitt bo för att kunna bidra med det som de hade samlat på sig.
 
Jag har låtit alla mina kryddväxter gå i blom då de stackars humlorna och fjärilarna som inte har så mycket att livnära sig på. Jag har funderingar på att till nästa år skapa en liten oas med olika sorters blommor som de tycker om, vilket får bli en av vinterns planeringsprojekt. Och visst är det alltid trevligt att ha dessa harmlösa varelser i trädgården. 
 
Ta hand om dig!
 
För syns skull
Jag vet inte om det är den tropiska hettan och den väldigt fuktiga luften som gör att det mesta fungerar lite som det själv vill. Har suttit här vid datorn ett tag nu och försökt att få någon rätsida på det hela för att kunna skriva ett inlägg, men det vill sig inte riktigt... Vi får väl se vad det blir i slutänden...
 
Idag började min man jobba igen efter hans välbehövliga fyra veckor av ledighet. Jag har dock tyckt att det har varit tomt och tyst här idag, vilket gör att jag fyller min dag med en massa saker, både det som är nödvändigt och bara mest för nöjes skull.
 
 
 
Kors i taket så tog jag mig i kragen och beställde tid hos optikern för en synundersökning och ska dit lite senare i veckan. Det har varit något som jag har dragit på ett bra tag nu men när jag väl tog tag i det, gjorde bokningen via nätet, så var det gjort på två minuter. Ibland är jag imponerad av mig själv hur jag kan skjuta upp saker på mer eller mindre obestämd tid då det bara tar en nanosekund att göra det, när jag väl väljer att genomföra det. Kan kanske vara att jag inte riktigt vill veta resultatet av det som optikern kommer fram till... 
Det är flera år sedan som jag var hos optikern senast och då jag tyckt att det har fungerat skapligt med de "läsglasögon" som jag köpte då så har det inte blivit av att ta tag i det. Men när "problemen" blir mer och mer ohållbara och svåra att ignorera är det lika bra att ta tag i dem.
Jag har nu en längre tid haft lite problem med synen i vissa lägen och ibland när jag ska läsa på olika saker så är texten inte riktigt läsbar. Om det beror på mina ögon, vilket jag absolut INTE tror 😉, eller om det är texten som skrivits så suddig och liten, tror jag mer på 😂. Vi får väl se vad det blir för utgång av det hela.
 
Min tanke annars idag hade varit att fortsatt med sovrumsrenoveringen och elementmålning. Men med den luftfuktighet som vi har idag så valde jag att låta den bero en dag eller två för att få det bästa resultatet. Jag ska själv spraymåla dem så det kan hända att det får göras om ett par gånger innan det blir ett, av mig, godkänt resultat. Jag tycker att det är lite svårt det här med att spraya i ett lagom tunnt lager så att det inte rinner, men det ska ändå vara så pass tjockt att det täcker bra. Hm... det är klurigt det där, men det kanske blir ett uppdrag för morgondagen!
 
Ta hand om dig!
Beundransvärda människor
Att vara människa innebär att man måste göra många olika val här i livet. Det är inte alltid val som ska göras för egen skull, vinning eller inte, utan det kan vara val som påverkar en eller flera människor i ens omgivning.
Jag beundrar dessa människor som vågar göra de lite större valen som påverkar deras liv på ett eller annat sätt. De där valen som gör att de mer eller mindre kastar sig utför klippkanten med en liten tunn livlina som stöttning, men som ändå vågar, som tänker att det ordnar sig till slut. De människor som tar en dag i taget och får det att gå ihop, för att det finns inget annat val.
 
 
Orust, en kväll i juli...
Själv är jag på tok för feg för att vara en sådan människa. Jag ska erkänna att jag har ingen större längtan att vara den som kastar mig ut handlöst utan att känna att jag har lite fast mark under mina fötter, om det så bara är lilltån som känner den. Jag vågar mer saker ju äldre jag blir, men kommer alltid att vara en mer eller mindre trygghetsnarkoman, och trivs med det.
 
Jag har flera människor i min omgivning som har vågat ta de här osäkra hoppen med den tunna livlinan som enda säkerheten. Det har gått bra för dem alla och jag kan tro att det har på ett sätt varit livsomvälvande för dem och skakigt på sina håll, men de har kommit långt på sin färd och kommer väl aldrig komma ända fram, för vem gör det? Men de har en stig att följa, om än krokigare än min, och det beundrar jag dem för. Ni är mina förebilder och målsättare, trots att jag inte är lika modig som ni är!
 
Ta hand om dig!