Rosa bandet

Snart börjar oktober och vi är inne i rosa bandet-månaden. För mig betyder den här månaden något extra och det är med både glädje, sorg och rädsla som jag tänker 13 år tillbaka i mitt liv. 
Då för nästan exakt 13 år sedan, i början på oktober, upptäckte jag en knöl i mitt högra bröst. Tänkte inte så mycket på det utan var mer eller mindre övertygad över att knölen skulle försvinna. Men det gjorde den inte och min känsla sa mig att det här behöver jag kolla upp. 
Ringde till Vårdcentralen och fick komma på undersökning redan efteren dag. Fick en ganska ung kvinnlig läkare som även hon kände knölen. Hon skickade en remiss till Universitetssjukhuset för vidare undersökning och sa till mig att hon absolut inte trodde att det var något farligt och chansen/risken att det skulle vara bröstcancer ansåg hon vara obefintlig. Jag var ju så ung. Inte fyllda 30 år ens.
Sagt och gjort, en tid till US damp ner i brevlådan och jag tog bilen till sjukhuset tidigt en morgon för att göra mammografi och eventuellt en biopsi. Barnens pappa, som jag då bodde tillsammans med, var hemma med barnen som då var 8 och 4 år. Jag kommer så väl ihåg hur omskakad och nervös jag var och framförallt hur liten jag kände mig i den stunden. 
Jag fick göra biopsin också då man såg på mammografin att det inte såg riktigt bra ut. Sedan var det bara att vänta på resultatet. Biopsin gav även den en indikation om att det var något som inte var som det skulle. 
Det gick ganska fort tills kuvertet damp ner i brevlådan där jag hade fått en tid för operation och knölen skulle tas bort. Jag kommer än idag ihåg hur jag satt vid frukostbordet tillsammans med mina barn och de åt frukost och jag fick endast dricka en kopp te då jag skulle sövas. Mina tankar snurrade runt och självklart kom det över mig att livet efter det här kommer aldrig att bli som förut. 
Själva tiden på sjukhuset gick över förväntan, operationen utfördes postoperativ,  och jag hittade på något sätt ett lugn i allt kaos. Jag var ju i trygga händer och mina barn hade en bra dag tillsammans med sin mormor och morfar. 
Sedan kom de värsta två veckorna i mitt liv. Väntan på analysen av knölen. Under dessa veckor var jag sjukskriven och stod med en fot i livet och en i döden. För på något sätt var jag tvungen att förbereda mig för att det värsta skulle kunna hända samtidigt som det enda jag ville var att leva! När sedan resultatet kom, tumören i bröstet var ofarlig och inget mer behövdes göras, då i den stunden kom livet tillbaka till mig fullt och helt. Känslan går inte att beskriva för den som inte har varit där. Så idag är jag så tacksam för det liv jag har fått!
För mig finns det inga andra val än att handla rosa under denna period på året. Så idag när jag var och handlade fick det följa med några rosa produkter från ICA.
 
Jag stödjer kampen mot bröstcancer och vill hjälpa mina medsystrar så mycket jag kan. Självklart ska man stödja det man själv känner står en närmast och jag tycker att det är viktigt att det sker från hjärtat och inte för att döva samvetet. 
 
Ta hand om dig! 
❤ 

Kommentera här: