Att lyssna med alla sinnen

Ibland så behöver jag bara få sitta en stund för mig själv och inte distraheras av något utifrån. Bara vara jag och mig själv för att verkligen kunna lyssna på hur jag mår och vad jag är i behov av. 
Att lyssna på mig själv ger mig väldigt mycket i alla sinnesstämningar. Det är oftast då jag tar de viktigaste besluten och låter ofta magkänslan bestämma och den brukar allt som oftast stämma.
 
 
Sedan vet jag att jag kan vara både en bra och dålig lyssnare då det gäller att lyssna på andra. Mycket handlar om hur intresserad jag är av den människa som står där framför mig och vilket kroppsspråk den visar, då jag är väldigt känslig för hur personer agerar och gestikulerar med kroppen kontra pratet.
Det spelar ingen roll om den som står eller sitter framför mig berättar något om den står med armarna i kors över bröstet, eller sitter med benen hårt korsade då den visar att den inte bjuder in mig på riktigt i samtalet. Om det här korsandet av armar och ben, den här knuten, inte löses upp ganska så snart så är det bara att mer eller mindre uteslutet att jag hör ett enda ord från vad personen säger.
Den här känsligheten för kroppsspråk är något som har vuxit fram mer och mer då jag inte kan komma ihåg att jag har tänkt och tyckt så i yngre år. Den känslomässiga sonderingen kanske blir mer påtaglig ju fler erfarenheter som packas i livsryggsäcken. Att den skyddsbarriär som man bygger upp genom åren kan hända bli mer härdad och beprövad så att man fortare kan sålla bland dem som är värda att lägga sin egen energi på och vilka energitjuvar som man ska hålla sig undan...
 
Ta hand om dig!

Kommentera här: