Har precis avslutat min lyssning på veckans poddavsnitt av "Sårbar och superstark" och tårar har trillat, skrattet har skrattats och tankar har börjat gro och känslor har satt sig tillrätta i min kropp.
Att förlora någon nära och kär är nog det svåraste i livet. Att få vara den som är kvar medan den andra försvinner skapar ett kaos som på något sätt ska redas upp och man måste finna en väg som styr i rätt rikning.
Varför är vi så rädda för att prata om det här? Varför skjuter vi det framför oss? Varför inser vi inte att det enda vi vet om livet, det är att vi en dag inte finns här mer?
Jag är lyckligt gift med mannen i mitt liv, han som kan se på mig på det där sättet som gör att jag känner mig som den enda i hela världen, han som fortfarande efter alla dessa år får mig att känna mig så där bubbligt kär och nyförälskad. Han som jag får dela resten av mitt liv med!
Min man är 15 år äldre än mig, något som inte alls spelar någon roll i vårt förhållande vad det gäller saker som vi hittar på, drömmar vi har och känslor som vi upplever. Vår åldersskillnad har heller inte varit något skrämmande vad det gäller vem som kommer att lämna livet först, då vi inte har en aning om vad som väntar oss. Vi väljer att leva vårt liv tillsammans som vi vill ha det just nu och tar varje dag som den kommer, men tar heller inget förgivet.
En sak som är viktig i förhållanden är att vara ärlig och uppriktig, våga säga sin mening och delge sina tankar till den man älskar. Att prata om livet som kommer efter att den ena har lämnat är svårt, men så viktigt. Vi hade vårt prat om livet efter förra sommaren, då vi hade varit tillsammans i 15 år. Först då förstod jag att det var något så viktigt att prata om och först då vågade jag ta upp det i vårt samtal och att jag förstod att det var något vi behövde prata om nu, då vi båda är friska och ingen dödlig sjukdom eller ålderdom som tvingar fram samtalet om detta ämne.
Jag ville höra hans ord om hur hans känslor om hur livet går vidare efter honom var, likväl som jag insåg hur viktigt det är för mig att få sätta ord på hur jag känner kring livet efter mig och efter honom. Jag ville inte gå i en känsla av att inte veta, en känsla av att göra orätt och att svika.
Vi vet aldrig vad livet ger oss eller vad det tar och vi vet heller aldrig när det sker, så att få veta hur ens älskade känner och önskar i det här är viktigt att prata om nu. Vi vet aldrig när livet ställs på sin spets och vi kanske varken hinner eller kan fråga och prata om livet efter den som lämnar blir eller vad man önskar. Det känns svårt och jobbigt när samtalet sker, men ger i slutänden ett lugn, tankarna faller på plats och det ger känslan av att vara tillfreds. Våga prata om livet efter!
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
