Vad innebär det här för alla mina minnen av min barndom, av mina föräldrar, av mina barns uppväxt, av mitt äktenskap och hela mitt vuxna liv? Blir det till slut bara ett fragment av det som var från början? Skapar jag en minnesbild som blir naggad i kanten och tappar sitt ursprung? Försvinner min bakgrund i en minnesbild som har förändrats efter tid? Jag kan känna en liten rädsla i att inte mina minnen är mina minnen som de var från början. Men det är kanske det som är människans historia. Den finns där men den förändras så smått från den första verkliga upplevelsen till det sista minnet som får fäste hos människan innan den lämnar detta levande liv.
Jag har just nu många av dessa tankar kring min egen uppväxt och vad jag minns, eller rättare sagt inte minns från min barndom. Det är drygt två år sedan mamma gick bort och snart ett år sedan pappa lämnade oss och jag har inte längre någon att fråga om hur min vardag i min barndom såg ut av de år som jag var för liten för att själv kunna minnas. Jag har en tacksamhet för de fotografier som finns, de blir en del av mina minnen av mina minnen, och det är dessa som jag får förhålla mig till och genom det skapa mig ytterligare minnen av mina minnen.
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
