Vårt land är helt fantastiskt och jag har förstått med tanke på alla de bilder och inlägg på olika sociala medier från norr till söder att vädret skiljer sig ganska mycket åt. Uppåt till i landet är det solig sommar medan vi som är bosatta lite längre söderut har ett väder som befinner sig på gråskalan och påminner mer om höst än om en dag i juni. 

Regnet behövs, inget snack om saken, men jag blir lite av den handlingsförlamade typen då jag går på solenergi och är i stort behov av att se solens strålar en stund varje dag. Då det inte har hänt så är de nyttiga företeelser som har hänt här idag lätta att räkna på tre fingrar... Däremot så går min hjärna på högvarv och tankar och funderingar finns där, en del glada och positiva, en del djupa och filosofiska och en del sorgsna och tårdrypande, tankar som speglar hur livet är som mest.

 

 

En del tid idag har spenderats i soffhörnet och att läsa olika bloggar, mest bloggar som jag av olika anledningar har halkat in på bara så där. Det ventileras högt och lågt i de olika inläggen och det är en milsvid skillnad vad de har handlat om. Men en sak har jag reflekterat över då det har handlat om livet, vilka olika perspektiv vi har. Som rubriken i mitt inlägg idag heter så funderar jag över just det här med berg, de berg som man bestiger i livet och vilken skillnad det är på hur högt berget är och vilken energi och ansträngning som krävs. Det som är som en liten liten kulle för mig kan vara ett Kilimanjaro för dig och tvärt om. Och trots att berget är lika högt för oss båda så kanske jag behöver lägga mer energi och ansträngning för att ta mig över det än vad du behöver använda, och detsamma gäller för den lilla lilla kullen. Bara för att hindret är litet innebär det inte att det går nästintill obemärkt förbi. Avtrycket kan bli desto större av det lilla än vad det stora gör... Allt beroende på vem jag är, hur jag mår innan och vilket stöd som finns vid min sida.

 

 

I svårigheter prövas vännen - sägs det och jag är benägen att hålla med. Men det gäller även lyckan, vilket man inte alltid tänker på. I min lycka kan det växa fram horn i pannan hos vännen oavsett om det är avsiktligt eller inte, för ibland kommer de utan att man är medveten om dem. Det kan vara ytterst svårt att se en vän eller bekant lyckas med något, det bränner och svider i en för man är på något vis avundssjuk och vill även själv lyckas i något. Jag tror at vi alla har varit där mer än en gång. Det kan vara lyckan över att ha tagit sig över berget som var högt och nästan oövervinnerligt, men med beslutsamhet och ett jävlar anamma, som liten trodde jag att det hette jävlar Amanda!, som kan framkalla hornen. För det är svårt att glädjas åt andras lycka ibland likväl som vi kan gotta ner oss i andras olycka, vilket också har hänt oss flera gånger när vi är ärliga mot oss själva. 

 

 

I mina tankar och funderingar och i allt mitt bloggläsande idag har jag funderat mycket över dessa saker och har väl så smått kommit fram till någon slags slutsats. En slutsats som jag absolut inte kommer att kunna leva upp till helt och hållet men får ha som ett mål där jag siktar mot stjärnorna så når jag nog iallafall trädtopparna, att glädjas med dem som glädjs, om det inte är på någon annans bekostnad då det INTE är okej, att hjälpa dem som står i nöd, och inte för snabbt ventilerar för mycket av mina egna tankar och funderingar innan jag har tänkt, vridit och vänt på dem flera gånger. Kan tyckas enkelt att genomföra då det är så man SKA var, men handen på hjärtat kära läsare, du har kanske varit där du också någon gång?

 

 

Ta hand om dig!

♥