Min mamma brukade säga att jag skulle bli snickare då jag kunde sysselsätta mig i pappas hobbyrum, ja jag tror att varenda pappa som bodde i hus hade ett sådant i källaren, i timmar och snickra alla möjliga konstiga saker. Allt från det som inte blev någonting alls till det som skulle föreställa ett Barbierum/hus. Det ena skrangligare än det andra men roligt hade jag med att botanisera bland spillvirke och spikar. Pappa snickrade en del och jag kommer ihåg att han tillverkade ett Barbiehus till mig som var tre våningar högt. Mamma och jag inredde huset med tapeter och sydde gardiner, använde skokartonger och andra lådor och tillverkade möbler. Så roligt det var! Huset var välanvänt kan jag lova.
Mamma sydde kläder och stickade tröjor till oss barn och här väcktes tidigt ett intresse hos mig för hur man kunde använda symaskinen. Jag letade tygbitar i kartongen där mamma sparade på alla stuvar och provade på att skapa kläder till mina dockor, allt från Skrållan till Barbie och Sindy. Jag kan lova att det även här blev varierande resultat. Mamma förstod mitt intresse och med hjälp av henne så sydde jag allt några plagg till mig själv när jag var runt 10-årsåldern och måhända var det min ingång till att jag gick Beklädnadsteknisk linje på gymnasiet och gick ut som färdig sömmerska efter två år.
Att jobba med händerna har jag alltid tyckt om och innan jag fyllt 12 år så hade jag gått både keramikkurs och knypplingskurs (hängde med min mamma på dessa) där det sistnämnda blev finare alster än det förstnämnda. Båda kurserna var jag enda barnet och mina kurskamrater var i ålder allt från 20 till 70. Jag kommer fortfarande ihåg en liten gråhårig dam från knypplingskursen som tyckte att det var så roligt att jag var med så när kursen var slut så fick jag en present av henne. En spets till en näsduk, vilken jag sedan i vuxen ålder färdigställde och näsduken fick bli min brudnäsduk.
Nu kanske du undrar om jag inte var sportsligt aktiv alls som barn. Jodå, det var jag allt. Då jag är född och uppväxt i Rimforsa fanns det på den tiden en väl fungerande friidrottsförening som satsade på barn och ungdomar. Även jag provade på detta. Men, jag kanske ska nämna att jag var lite... rultig som barn och absolut inte snabb på något vis. Ganska feg och rädd av mig och det krävdes mycket mod av mig att prova saker. Jag minns faktiskt än idag mina försök till en längdhoppskarriär vilket inte kunde gå sämre. Ambitionen fanns, men inte tekniken. Jag tog sats, sprang mitt fortaste fram till plankan, tvärnitade, ställde mig på plankan och gjorde ett jämfotahopp in i gropen. Kan knappast ha varit värt att mäta. Rimforsa är även känt för sin fotboll och fotbollsföreningen hade många lag, dock mest pojklag. Jag och några få tjejer till fick börja spela tillsammans med killarna, vilket jag inte tyckte var så roligt och tog en paus i 5-6-7-årsåldern för att sedan dra igång igen och var aktiv från 9 till 18 år, men då jag egentligen inte är en person som tycker om att sporta tillsammans med andra så kändes det rätt skönt när jag tog beslutet att lägga fotbollsskorna på hyllan. Jag hade aldrig gjort någon större succé ändå. Dock hade måhända tennisen varit den sport som jag kanske skulle ha hålla fast vid. Jag tyckte att det var väldigt roligt och tekniken fattade jag ganska snabbt. Kan vara så att då tennis är mer av en ensamsport så blev det både roligare och mer inspirerande att lära sig. Jag var iallafall så pass bra att jag lyckades skjuta en hård forehand rakt i baken på en av tränarna... Då blev det svart på vitt att jag hade styrkan i mina slag.
Ja som du har läst dig till så är det mer hantverk jag ska hålla mig till att utöva själv. Sport, ja det får jag nöja mig med att titta på.
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
