Att få använda sig av det talade eller för den delen det skrivna ordet är ett privilegium och en ära. Något som var och en måste lära sig att behärska och att respektera. Något som vi behöver lära oss att bruka på ett sätt där vi inte förgör eller dissekerar en annan människa. Lära oss hur vi ska hantera dem när vi vill ge dem till känna och lära oss när vi inte ska använda dem. Förstå hur vi med orden kan bygga upp och skapa trygga medmänniskor samtidigt som vi lika snabbt kan rasera dem om vi inte lär oss hur vi ska använda orden.
Det är svårt, jättesvårt många gånger att göra den här avvägningen om jag ska ge uttryck för vad jag tycker, tänker och känner eller om det är mer fördelaktigt att vara tyst och knyta näven i fickan eller vända blad och inse att det inte är värt att lägga energi på det. Att det kostar mer än vad det ger. Att inse att bara för att jag inget sa, så betyder inte det att jag gav upp.
Det finns tillfällen i livet där jag inte vet hur jag ska uttrycka mig med orden. Händelsen ligger mig för nära i mitt känsloregister och jag vågar inte säga eller skriva något för att inte riskera att min egen lilla styrka ska rämna. Men att ge av sig själv även i de svårare stunderna gör att man vågar vara svaga och hitta styrkan tillsammans.
Lättare är det att dela med sig av de glada och positiva fraser och ord som finns i mitt vokabulär. Tänk vad enkelt det är att säga ett hej till nästa människa du möter, eller ett god morgon, trots att du själv hellre skulle vilja ligga kvar i sängen några timmar till. Du glädjer inte bara någon annan med ditt hej, utan du glädjer även dig själv. För även om du inte får ett hej första gången, så ge inte upp. Det kanske kommer ett hej nästa gång och vem blir inte glad av att bli sedd och hejjad på? Jag blir det definitivt!
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
