Ibland kan jag inte annat än att skratta åt mig själv. Jag skakar lite på huvudet och funderar över om jag är riktigt klok och normalfungerande i alla lägen och om jag verkligen ska göra som jag gör. 😜
Ett exempel är härom kvällen/natten då jag hölls i badrummet för att borsta tänderna och göra mig iordning för att gå och lägga mig. Då det är väldigt varmt i vårt hus och kvällarna och nätterna är ljumma så brukar vi ha vårat badrumsfönster öppet om nätterna. Det är inte så stort, ungefär 1x1 meter, och det vetter ut mot vår gård och lite längre bort är det en stor plan som är utanför brandkårens "kryp in". Jag hör några unga pojkröster som pratar och skrattar och tänker inte mer på det just då, men sedan börjar det eskalera och det blir lite högre skratt och prat och en hel del svordomar.
Då gör jag det typiska "jag måste ha reda på vad som händer"-manövern och släcker lampan i badrummet och ställer mig och tjuvkikar på killarna, för att se vad de håller på med. Det kan ju vara något busstreck som går över styr! 😳
Jag kommer på mig själv att jag står med högsta beredskap om jag skulle behöva höja rösten och stoppa deras lek, de kastar någonting på varandra och gömmer sig bakom grannens bil. Tänk om den blir träffad! Men när jag sedan väl kommer på mig själv och vad jag håller på med så känner jag mig som kvarterets självutnämnda polis, vilket jag absolut inte har tänkt från första början. Här kan jag inte hålla mig utan börjar gapskratta åt mig själv så tårarna rinner och tar mitt pick och pack och drar till sovrummet och funderar över hur många fler än jag som är på det här sättet? Jag tror att vi är måååååånga! 😂 Hur är du?
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
