Vi är en "hemlig" klubb
Ja då var jag här igen med mina funderingar om allt och inget. Nu undrar ni säkert (inte) vad hon klurar på idag då. Inget stort, inget spännande bara en tanke. 
Jag som sitter bak på bönpallen någon gång ibland när mannen lyckas få med mig på en tur på motorcykeln upplever vilket beteende den "hemliga" klubben har. Möts man på vägen så sträcker man upp handen till en hälsning, en oskriven lag, och den som inte gör det diskuteras efteråt, eller ja vi nämner det iallafall till varandra att man uppmärksammade det.
Lite samma sak känner jag att det är i löparspåret. Vi är en liten "hemlig" klubb vi med, vi har ju ett och samma syfte med den aktivitet vi håller på med och blir då synonymt med en viss tillhörighet, där vi i mötet ler, mer eller mindre ansträngt och grimaserande men glatt mot varandra och säger hej, trots att vi inte har en aning om vilka personerna är som vi möter. Men idag blev jag besviken på löprundan då jag inte fick ett hej tillbaka från en medmänniska, trots att jag sa hej hej först. Hm... den människan får nog uteslutas ur min hemliga klubb...
Nej, man ska inte vara snygg efter 9 km löpning!
Andemeningen i det hela är att ett hej, oavsett hur stort eller litet det är, gör skillnad för de flesta och det kan vara allt från grannen till kollegan till kassörskan på affären. Ett hej och ett leende gör min dag.
Ta hand om dig!