Jag har med tiden förlikat mig i det och landat i att det är jag, ingen idé att försöka förändra mig och bli något som jag inte är. Jag har tryggt landat i mig själv.

Här hade jag aldrig landat i tryggheten om jag inte hade haft en man som hela tiden låtit mig vara precis som jag är. Lite virrig, lite räddhågsen, lite tillbakadragen, lite asocial, lite känslomässig, lite kort stubin, lite slarvig ibland och för noggrann ibland,... helt enkelt bara jag. Han har varit den som har stöttat, gett råd men inga pekpinnar och framförallt trott på det jag har tagit mig för här i livet.

Att vara jag är ju jag bäst på och jag har skrivit det förut. Och vem är det då?

Jag, Karin Viktoria Grönqvist föddes för snart 46 år sedan som lillasyster till två bröder. Jag vet ärligt talat inte om det var vad de önskade sig, men det var vad de fick. Växte upp i ett litet samhälle några mil utanför Linköping, hade en uppväxt som många andra som är födda på 70-talet och har upplevt 80- och 90-talets glansdagar med pudelfrisyr och axelvaddar, neonfärgade trikåer och benvärmare. Har nog egentligen aldrig vetat vad jag ville bli när jag blev stor och har testat många olika yrken. Allt från svinskötare till att jobba i gatukök, jobba i inredningsbutik och jobbat inom metallindustri till att idag hamnat inom läraryrket och egenföretagare med mitt personliga tårtbageri. Hade jag inte klivit den brokiga väg som jag gjort hade jag ju aldrig varit där jag är idag och där jag trivs just nu. Jag har förärats med två underbara barn som idag är vuxna och har skaffat sig sina egna relationer där jag som mamma får se mig som nummer två, vilket är precis som det ska vara. 

Jag ser en framtid, men ingen framtid som jag planerar upp. Tar det mer som det kommer och det som blir det blir. Vet inte om det har med att göra att jag oftast spretar i tanken och aldrig blir riktigt färdig, men vad fasen. Jag har ett liv och jag gör det jag mår bäst av. 

Ta hand om dig!

❤