Jag är väldigt dålig på det här med vänrelationer och att hålla dem nära och vid ett någorlunda jämnt flöde i andra människors liv. Under mina levnadsår har jag tänkt att det ligger mycket hos mig då jag inte har det riktigt i mig att ringa och hålla kontakten för att vårda de mer än vad jag kanske själv har förstått. Jag har lagt det hos mig och tänkt att det är "mitt fel" att jag inte har relationerna som man tänker sig att man ska ha i vuxen ålder.

Men sedan ändrade jag uppfattning om det då jag lyssnade på podden "Sårbar och superstark" med Mia Törnblom och Yvonne Brokvist och inte att förglömma Benjamin som hänger med och som är en person som jag kan relatera mycket till. I deras senaste avsnitt diskuterade de just vänskapsrelationer och när det kan bli obalans i dem, för det blir det alltid någon gång och av olika orsaker.

Har ni inte lyssnat på podden så kan jag varmt rekomendera den då de diskuterar högt och lågt och tittar på saker ur alla perspektiv, vilket gör att man som lyssnare alltid känner sig stärkt i det som man känner igen sig i, oavsett om det är till sin egen fördel eller inte. Just i veckans avsnitt så infann sig den här känslan hos mig, att det finns ett hopp för mig också i mina vänskapsrelationer. Jag kände att jag fick verktyg hur jag kan komma vidare och utveckla de relationer som jag redan har, i den form de existerar, och hur jag själv ska agera och reagera för att skapa nya eller göra slut med de som finns. Grunden är som i det mesta andra här i livet att jag behöver tycka om mig själv och den jag är för att kunna tycka om någon annan. Finns det ett motstånd i mig mot mig där jag har svårt att tycka om den jag är, hur ska jag då kunna tycka om någon annan? Självklart så måste jag börja hos mig själv och bli vän med mig själv för att kunna ta steget vidare och ge mig in i vänskapsrelationer där det finns andra som har känslor som spretar och krockar med mina eller är i samspel med varandra, man växeldrar och man pausar och man tar upp en intensiv period med umgänge för att sedan låta allt vila en period. Grunden är dock tillit till varandra och en känsla av att ha någon som finns där, så mycket som den kan och förmår men framförallt vill. 

Vänskapsrelationer ska se olika ut, de ska kännas olika och det är tillåtet att det är så, ingenting är fel såvida det inte skadar personerna som är involverade. Om vi inventerar i våra vänskaper vi haft genom åren så finns det alla dessa olika sätt som vi har ungåtts på. En del människor har man intensiva perioder med där man träffas ofta och länge, för att de sedan ligger lite lågt, de går så att säga i vågor. Men vem har ansvaret för att de hålls vid liv? 

Andra relationer sker några enstaka gånger per år men känns ändå som om det var igår som man sågs och det tar fem minuter så är man i en intensiv relation som håller i några timmar tills man skiljs igen, för att ses igen flera månader sedan. Tiden i den relationen är inget hinder, inget som söndrar och drar isär utan det är så det är och det är bra och okej. Vissa relationer är i obalans där det är en som drar lite mer än den andra och det är en som ringer, hör av sig, tar initiativ till att mötas, men det kan också vara en sundt fungerande relation, så länge båda är tillfreds med det och att man ändå känner tilliten till den andra. Är det du som känner att du är den som drar mest i relationen, fundera över varför det är så. Kanske blir du utnyttjad eller bara är den som "duger" när det passar den andra? Ja, gör slut med kompisen är rådet då. Men är svaret på frågan att din vän inte är en person som är den som tar kontakt rent naturligt, så kanske det måste vara du som är den som tar kontakten om du vill behålla personen i din närhet. För vi har alla ett ansvar i alla våra förhållanden, oavsett om de är nära eller mer på avstånd. Men det största ansvaret i ett förhållande är det du har till dig själv. Den vänskapen ska hålla ditt liv ut!

Ta hand om dig!