Januari månad står och skälver på dess sista dagars ostadiga ben. En månad som gick förbi ganska obemärkt och i ett relativt lagom tempo där både kropp och själ hann med på den väg som stakades ut, både i blindo och med kompassen inställd på någon riktning.
Jag funderar mycket över vilken riktning som redan är inställd, eller det omdirigeras till. Hur mycket jag påverkar och hur mycket som behöver bara låta släppas åt sitt öde och det blir vad det blir. På sätt och vis så kan jag påverka allt men ändå inte och att ha full kontroll vet jag inte om jag vill, kanske lika lite som jag vill ha ovissheten som ständig följeslagare.
Man brukar säga att varje dag är ett oskrivet blad, vilket jag känner både stämmer men ändå inte. När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om vilken riktning som kommer att tas ut, vilka människor jag kommer möta eller vilken sinnesstämning som klamrar sig fast. Men jag har en grund att stå på och vad jag gör med det som jag möter blir mitt val och min ingångspunkt för just den dagen. Väldigt häftig känsla när man tänker på det på det sättet.
Foto: Pernilla Alvin
Lite som att vara lindansare, med ett stort fint parasoll att spänna upp för att hålla balansen. Där är det jag själv som sträcker linan på morgonen och där linan kan antingen spännas mer under dagen, jag upplever det lättare att balansera livet och det som upplevs, eller så slaknar linan och balansen sätts på prov tillsammans med livet i stort. Då när det känns som livet prövar mig som mest då får jag spänna upp parasollet och hitta balansen igen. Mitt "parasoll" är min trygghet i mitt hem med min lilla familj där inga krav ställs på att vara till lags eller visa en stark tuff fasad. Där får jag bara vara jag, något som jag har upptäckt mer och mer under den här tiden som råder nu. Hur mycket jag uppskattar att få vara hemma, vara i min trygghet och det är okej. Livet är till för att levas men det måste göras på mitt eget sätt, annars är det inte mitt liv!
Ta hand om dig!
♥
0 kommentar(er)
