Dagarna på Åkerdala - Med hjärtat i halsgropen

Något som många människor gillar, inklusive mig själv många gånger, är att kategorisera och etikettera andra utifrån små egenskaper som de besitter. Ja, jag gör det inte bara med andra utan ofta med mig själv utifrån humör, självinsikt och kommentarer som jag får eller samtal jag har haft med andra. Det kanske är ett behov av trygghet att sätta in andra människor (även då mig själv) i fack, men dessa kategorier är ju inte speciellt hållbara då vi människor är i ständig förändring, vare sig vi vill eller inte och vare sig vi tycker om det eller avskyr det.

Dock kommer jag nog alltid att finnas inom iallafall en kategori livet ut, en av de lättskrämdas skara. Ni som känner mig vet vad jag talar om och det är åtskilliga gånger som jag skrikigt rakt ut, stampat och studsat på golvet, blivit stel som en pinne, ryggat tillbaka, tårar har runnit men tack och lov ännu inte "lyckats" slå till någon hårt. Vilket i och för sig skulle vara rätt åt den som skrämmer mig med vilja bara för att få en reaktion.

Min man får ofta utstå min lättskrämdhet och senast för en halvtimme sedan var det dags igen. För mig kan det räcka att han bara står på ett ställe lugnt och stilla, men jag i min hjärna tänker att han är någon helt annan stans, trots att jag har hört honom vissla, gnola eller bara avgett något ljud för att han har rört på sig. Den reaktion han fick idag var ett lite kort läte i vanlig samtalston från mig samt ett litet jämfotahopp när han visade sig i badrumsdörren.

Bor man med mig gäller det att inte tillhöra den lättkränkta kategorin då jag så ofta blir skrämd och tolkar man min lättskrämdhet fel så kan man tro att det är utseendet som är det jag reagerar på. Vilket det INTE är, oftast iallafall...

Vad kan det bero på att man är så lättskrämd då? Vissa människor reagerar sällan eller aldrig medan andra, då jag själv är inräknad, kan knappast gå utanför dörren utan att bli skrämd av något eller någon. Jag misstänker och ställer diagnos på mig själv, som den hobbypsykolog som jag är, att det är så mycket annat som tar plats i huvudet som gör att verkligheten inte riktigt reflekteras och registreras och blir då en plötslig händelse när det sker en liten lucka i mellan recepttänk och inköpsplaneringar.

Om jag har vant mig vid att bli skrämd? Ett enkelt svar, nej! Jag kommer nog aldrig att vänja mig men tänker att det som inte dödar en det härdar en som min pappa hade sagt. Och jag ska erkänna att min lättskrämdhet har lett till många härliga skratt i slutänden och ska man tro att ett gott skratt förlänger livet så kommer jag att leva i evigheter.

Ta hand om dig!