Små fragment av tankar, känslor och sinnesstämningar som hakar i varandra för stunden, släpper taget efter ett kort ögonblick för att sedan hitta något annat att smeka förbi. Förr gjorde detta mig förvirrad och en aning orolig, men idag inser jag att det är det som driver mig till viss del framåt.
Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer bli färdig i tanken, utan det kommer alltid vara en pågående process. En process som för mig är det som ger mig gnistan att våga, att kämpa, att orka ge, att vara någon för någon, att gå utanför det kända, att stanna kvar i det gamla invanda, att känna trygghet, att se bortom horisonten, att våga livet!
Att inse att vissa saker i livet kan man inte förbereda sig för eller planera utan det kommer att ske oavsett vad, jag kommer bara inte veta när, har gjort mig mer ödmjuk inför livet. Jag har ett liv och det pågår här och nu med mig som huvudperson, så kom igen livet! Nu kör vi!
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
