Jag måste börja hos mig själv
Vissa möten i livet ger mer än andra och utmanar mig att reflektera och fundera över det invanda, det där som jag tar förgivet eller inte trivs med. 
Det är lätt att fastna i vad alla andra gör eller inte gör, hur andra agerar och visar sig själva. Se hur det är de andra som är orsaken till hur jag har det och om bara det händer eller förändras så blir det bättre. Vilket är helt absurt tänkt, då det är jag som äger mitt liv och där med mitt ansvar. 
Vill jag ha förändringar så måste jag stå för dem själv, vill jag tycka om andra måste jag tycka om mig själv först. Jag behöver vara egoistisk och måste börja hos mig själv. En obekant och till viss del obehaglig känsla, den ligger inte rätt i livet och jantelagen ekar i huvudet. Men jag lovar, när du väl kommer över den tröskeln och inser att om du börjar hos dig själv så ser du allt det bra hos andra, du har modet och orken att förändra och kan inse att ditt liv är just ditt och det är du som har kontrollen och äganderätten till det.
 
För att kunna älska någon annan måste jag kunna älska mig själv först.
 
Ta hand om dig!