Det är visst svårare än jag trott att komma till och sätta mig ner och skriva några rader här. Det fattas många timmar på dygnet för mig och jag håller fortfarande på att lägga pusslet med att få jobbvardag, Åkerdala Sockerbageri-vardag ihop med min egen privata Viktoria-vardag. Det finns saker som jag skulle vilja ändra på men inte kan och då finns det inget annat att göra än att jag blir den som förändrar det som jag är kapabel till att förändra. Att själv göra förändringar och "rätta in mig" ser inte jag som något negativt alla gånger utan det kan vara en positiv upplevelse och upptäckt där jag ser att allt behöver inte göras som jag har tänkt från början. Allt kan behöva justeras mer eller mindre och det är inget fel i det.

Dock är jag en vanemänniska och trygghetsnarkoman, men ibland kan jag tröttna på mig själv och bli den personen som tar ett djupdyk ut på okänt vatten och våga ta ett simtag eller en kilometerssimtur för att efter det inse att det inte var så farligt som jag förutspådde.

Det är nog en tanke som jag måste plantera i mitt huvud just nu då jag fortfarande är i den här "Corona-bubblan" där jag håller fast hårt vid: Håll i, håll ut och håll avstånd. Nu ska den här bekväma regeln försvinna snart och livet inom olika branscher kommer att återgå till det "normala", vad nu vi ska definiera som normala? Jag kan längre inte räkna med att vara relativt ensam på ICA en lördagskväll vid sju- åttasnåret, utan det kommer att drälla in fler kunder som går i gäng och sträcker sig fram för att hämta något i hyllan där jag står. Vill jag gå på bio så kommer salongen eventuellt vara fullsatt med människor som är lika sugna på att se en bra film i biomörkret som jag. Och jag behöver acceptera det och inse att det är så här vår vardag nu ser ut. Jag vet att det inte bara är jag som har dessa tankar, vi är många som har acklimatiserat oss i den verklighet som vi har levt i nu under ett- och ett halvt års tid, men min tanke är långsam och jag behöver ha tid att bearbeta saker för att kunna känna mig riktigt bekväm med dem. 

En del av det vet jag också bottnar i att jag trivs bäst i små folksamlingar, trivs ännu bättre i en liten grupp med två-tre personer och allra bäst i mitt eget sällskap. Det är lite tabu att ha den inställningen till livet där det är ett stort umgänge och flera sällskap som träffas är det som har blivit det normala. Ensam är kanske inte alltid stark, men det tränar mig på att bli starkare då jag inte har någon annan än mig själv och måhända några få andra som en livlina vid min sida. Att vara ensamvarg ses ofta som något udda, som något som inte riktigt faller in inom de oskrivna ramar och regler i samhället, förutom just nu när vi har haft restrektioner att förhålla oss till. Men ni som är som jag, för jag vet att ni är fler än vad vi tror: håll ut och gör det som ni mår bäst av! För under den här perioden av våra liv har vi haft chansen att analysera och reflektera över vårt eget mående utan allt för mycket påverkan utifrån, beroende på i och för sig vad man följer på de sociala medierna... Låt var och en välja hur man vill fortsätta livet efter restriktionerna hävs och respektera valen oavsett om man går tillbaka till det som anses det normala eller om man vill hänga kvar i den lilla sfären som man byggt upp under pandemin. Tänk på att du har ett val och gör det som är bäst för dig!

Ta hand om dig!