Jag är en person som tror att allt har ett syfte i livet, oavsett om det är ytligt eller går på djupet. Allt är en del av mitt liv, oavsett vilken nivå det är på.
Att se på sig själv är inte alltid en spegelbild som säger den egentliga sanningen. Det kan bli något som man i stunden upplever men inte kanske visar det sanna då det är lätt att se det man vill/är förmögen att upptäcka och ta till sig. Mycket spelar roll och vi har alla dagar där vi ser mer negativt eller positivt på vår omvärld och oss själva, vilket är helt naturligt, men blir en fara när vi hamnar i en nedåtgående spiral där spegelbilden av oss själva blir likt en spegel i Lustiga Huset på Gröna Lund. En skev och omgjord bild där det finns en kontur av oss men där innehållet är något konstruerat och långt ifrån verkligheten.
Jag har varit där och hamnar är där ibland i mina tankar och jobbar hårt med de spegelbilder som inte är de sanna. Vissa är djupgående och har funnits med länge och dyker upp med jämna mellanrum och som jag får vända och vrida på tills de hamnar inom konturen av mitt sanna jag. Inte i en fast och hållbar form då de har en förmåga att bli skev igen. Men så länge jag är medveten att de blir det så är de hanterbara. En förändring i livet som är både bra och dålig och så länge jag kan fortsätta att se dem som tillfälliga tankar som jag inte tillåter ta en permanent plats så ser jag dem som något jag kan ta lärdom av.
Ibland blir jag positivt överraskad av mig själv, till exempel i situationer där jag upptäcker att jag tycker om saker som jag från början trodde var något som jag avskydde. En lite ovan känsla att ta till sig, men att stanna upp i det och inse att det var ju helt okej gör att jag växer som människa och ger mer insikt i hur andra människor upplever specifika situationer. Att bli en mer inkännande person borde vara något bra, eller hur? För är det inte det vi alla strävar efter? Att bli en medmänniska med en egen fri vilja, men med ett öppet sinne inför det som vi inte är bekanta med.
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
