-Jag...? Jag vill väl att... alla mina nära och kära ska ha det ... bra?
-Nej, jag menar: Vad vill DU?
-Jag? Ja, jag vet inte...
Precis så här kunde det låta i mitt huvud ibland när mina två hjärnspöken "pratade" med varandra. De ville inte riktig lyssna på vad den andra hade att säga, då det kunde verka egoistiskt och själviskt om den ena framhävde sig mer än den andra. Här är minsann ingen mer än någon annan!
Det här är något som jag kunde brottas med stundtals, att inte kunna se själv att jag ville saker, att jag skulle vilja göra saker bara för mig men för den skull inte vara egoistisk. För mig var det svårt att inse att det innerst inne fanns en person som var jag och den personen behövde sin frihet och sin egen tid för att kunna hitta det jag kunde älska hos mig själv.
Det var inget lätt att bryta det här tankesättet då det var så djupt rotat i mig. Men vem är jag om jag inte hittar mig själv och vågar lita på att jag är jag?
Att komma dit jag är idag är inget jobb som jag gjort själv. Många timmar med mig själv under lupp med olika kloka människors råd och tankesätt har hjälpt mig att hitta min väg. Och idag kan jag faktiskt se det härliga i att inte vara framme vid målet och jag har insett att det finns ingen slutdestination på resan, utan livet i sig är min resa och jag fortsätter den, men nu är det jag som är den som styr! Vart resan bär? Det vet jag inte riktigt, jag vet bara riktningen och att jag ska njuta av resan.
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
