Kände igen mig klockrent där och fick otäcka tillbaka-tankar på mitt eget tonårsliv hur vilsen och förvirrad jag var.
Dock kan jag inte säga att den "tonårs-krisen" bara är vid den tidpunkten i livet, utan att den kommer och går även vid 47 års ålder. Hur jag i vissa sällskap, vid vissa mer sårbara tidpunkter i livet kan bli exakt den där osäkra, förvirrade Viktoria som inte vet eller vågar uttrycka mig om vad jag vill, tycker och tänker. Hur jag så omedvetet fogar mig efter hur jag tror att jag ska vara, vad jag tror att de vill att jag ska säga och agera. Jag tror att vi alla hamnar i dessa perioder i livet, vare sig vi är 17, 47 eller 97, där vi inte är säkra på oss själva, hur vårt tvivel kryper in under skinnet och viskar tyst i vårt öra att vi inte duger som vi är utan måste foga oss efter hur den stora massan för sig.
Jag tror också att det är sunt att komma dit med jämna mellanrum om man bara kan hantera det och utvärdera tankarnas och tvivlets trovärdighet. Att denna utvärdering av mig själv kan hjälpa mig att ytterligare bli jag, där jag vet vad jag inte vill och därmed sorterar bort en oönskad del och fortsätta vara det jag är bäst på, att vara mig själv!
Ta hand om dig!
0 kommentar(er)
