Dagarna på Åkerdala - Storsinnade människor

Jag tror att vi alla känner någon som är generös. Som sätter andra i första rummet utan för den skull ge för mycket avkall på sig själv. Den människan som ger men inte förväntar sig att få tillbaka något, men blir genuint glad när det sker. Den människan som gör saker som måhända skaver lite hos dem själva, men gör det för att andra ska få möjlighet att känna trygghet. Den människan som efter allt detta ändå kan titta tillbaka på det som var och känna att det här gjorde jag bra och jag fick andra att känna sig bra inklusive en själv.

Själv hoppas jag att jag ibland är en sådan människa. Jag har självinsikt och vet definitivt att jag inte är det alla dagar, alla timmar på dygnet. Men vill tro och önskar att de gånger jag är det att det tas tillvara av den som jag ger min generositet och mitt ädelmod till.

Förra veckan fick jag berättat för mig om just en storsint människa som likväl kunde ha varit egoistisk, vilket jag i dennes läge förstått om den valt det istället, och gjort det som kändes bäst och minst komplicerat. Istället gjorde människan tvärtom och tog skavet och gnisslet, trots att det tog emot, och sedan när det var över kunde vara glad över de känslor som översköljt hen innan. Så för den människan att vara på den platsen vid det tillfället och i dessa känslor som rådde då, ja det var storsint och mycket mycket ädelmodigt. Att få ta del av denna människas berättelse där det kanske för den okända människans inte var en stor sak, gav mig rysningar av välbehag och tårar i ögonen av stolthet över att människan vågade och visade sig ädelmodig. Heja dig du storsinnade människa!

Ta hand om dig!